zophies

Det är faktiskt inget skämt att någon/något vill mig illa.
Igår på min dagliga (nästan dagliga iaf..) promenad så hände något som bara händer mig.
När jag nästan var hemma kände jag "äh, vafan, vi tar en liten vända till", fint beslut Sophie (som alltid).

Det blev kolsvart, himlen öppnade sig och ner kom till en början några skvättar regn, det utvecklades till lite större skvättar och sedan var det precis som att stå i duschen. Ja vafan ska man göra tänkte jag, skitsamma..orkade inte ens ta på mig luvan utan jag lät allt rinna precis som det ville. Värre regn kan det knappast bli tänkte jag sedan, nejnej...men däremot kan det börja hagla lagom stora och lagom smärtsamma stora vita bollar, javisst, vad skönt.

Den relativt korta vägen hem har aldrig varit längre. Kom hem tillslut. Fem minuter tidigare var jag torr och fager men nu var jag så blöt att jag fick vrida ur kläderna. När jag kom in tittade jag ut genom fönstret och då var det fint väder igen??! Måste ju vara mig det är fel på?

Det är väl sådana stunder man tänker att dagen iaf inte kan bli värre...och det blev den ju inte heller.