zophies

Jag vet inte varför, men igår kom jag att tänka på Dig.
Jag pratar nästan aldrig om Dig, några vet och andra inte, jag undviker att prata om Dig av många anledningar.
Just nu har jag bara ett enormt behov att avreagera mig, så det får bli på detta sättet helt enkelt.

Jag kommer aldrig glömma den dagen.
Det blev aldrig bra igen, jag kände mig aldrig trygg i Din närvaro igen.
Jag kommer aldrig förlåta.
Den rädslan Du skapade hos mig, jag var så jävla rädd.
Jag undvek i den mån det gick att överhuvudtaget träffa Dig.

Åren gick, Du blev äldre, jag med.
Tillslut blev Du så dålig fysiskt att Du inte kunde gå på egen hand.
Jag såg Dig sitta i vardagsrummet, mina ögon mötte Dina.
"Där kan du sitta och ruttna" var det enda jag tänkte.

När Du låg på Din dödsbädd var jag där.
Några timmar innan Du dog sa jag hejdå.
"Hoppas att vi inte ses i nästa liv" var det enda jag tänkte.

På Din begravning grät jag.
Inte för att Du var död utan för att min bror sjöng så vackert.
Alla gick runt Din kista för att hedra ditt minne.
Inte jag.
Varför i helvete skulle jag vilja hedra Dig?

Kommer aldrig glömma min pappas undrande blick.
Jag har aldrig berättat något, han måste ana ändå.
Jag vill inte förstöra hans minne av Dig, han har sitt och jag har mitt.
Mitt minne av Dig är bara hat, jag hatade dig och det är ingen annans fel än Ditt

Man skapar sitt eget liv, hoppas Du var nöjd med Ditt så kallade..